Diza Sköld

... pollenallergi. Dö, dö, dö. För i helvete! Kan inte förstå att det är lika hemskt varje år, och jag blir lika jävla förbannad varje år. Ändå tror jag på hösten att det väl inte kan vara så farligt ändå? Så varför ta en sådan där spruta som botar en för resten av livet? Nej, det är säkert inte värt det. Jag står säkert ut, för att slippa ta spruta. MEN NEJ, DET GÖR JAG INTE! SVARET ÄR NEJ!

Jag känner mig vacker när han tittar på mig. Jag känner mig värdelös när jag tittar på dig.

 

Jag vet att jag sade att detta inte skulle bli en sådan där tråkig vardagsblogg, men å andra sidan, om ni läser texten "Om Diza" (eller vad fan det står) så blir det lite dubbelmoral.

 

Så.

 

 

Jag sitter i skolan med mina fina vänner Luuran och Jonas!

Godmorgon på er, solstrålar! (för att vara lite svensk)

 

Jag känner mig väldigt lycklig. Det beror på många saker, men tre av dem är att jag ska ha världens bästa sommar, det är inget jobbigt kvar i skolan typ, utan bara roliga saker som händer utanför skolan (och många av dem på scen såklart), och dessutom så har jag världens bästa pojkvän! ♥

 

Kan det bli bättre? Ja. Om jag hade lite chips också.

Det finns vissa underbara dagar då man vaknar på morgonen av att solen skiner in och att fåglarna kvittrar. Det här är inte en sådan dag.

 

Förvisso vaknade jag av en fågel, men det var inte precis någon behaglig upplevelse. Fågeln var en papegoja. Den fanns i mina drömmar, och försökte anfalla mig. Chrille mördade den med en yxa åt mig. Nobelt gjort. Jag vaknade ändå av skräcken.

 

Dessutom är jag sjuk. Alltså, sjukare än vanligt. Det har jag varit de senaste sex dagarna, bara det att jag har vägrat att skriva om det. Anledning? Det är för ytligt.

 

Tills nu.

 

Egentligen skulle jag provsjunga inför musikalprofilen i tvåan idag, men eftersom jag låter som en pårökt hora så stannade jag hemma. Fast när jag tänker på saken, kan jag inte annat än medge att horan i Jesus Christ Superstar faktiskt antagligen också rökte på.

 

(Föräldrar, lärare och framtida arbetsgivare, läs detta: Jag röker inte på. Jag skämtade.)

Trots det totala mörkret innanför dörrarna, lyckas jag alltid dra ett finger på ett immigt fönster för att få en skymt av ljuset. Ljuset som för mig vidare...

Vill bara skriva en grattisrad till min underbara vän Luuran, som fyller sjutton idag. Puss på dig, om du läser. ♥

Här om dagen tog Christopher fram sin dator och sade: "Diza, jag måste visa dig en ton!"

 

Jag ba whataföööök. Sedan kom jag på att jag brukar göra likadant. Jag kan älska en enda ton. Verkligen älska. Ibland går det rysningar genom hela kroppen så att man måste lyssna på den tonen många många många gånger innan man är tillfredsställd.

 

Oftast är det inte en ensam ton, utan just harmonin för en sekund. Flera stämmor, men bara en ton. Fattar ni hur jag menar?

 

Ibland ber jag mina kompisar att sjunga en viss ton, men de vill sällan göra det, haha. Då brukar jag spela in den tonen på min mobil och sedan gå runt och sjunga stämman till så att jag får höra hur det låter tillsammans. Det är väl helt normalt? Eller.

Jag vill verkligen inte att min blogg ska bli en sådan där blogg där man kan läsa om vad bloggaren äter, har på sig och vilka han/hon umgås med.

 

Vet att jag har varit där. När jag var fjortis, alltså. Jag trodde självklart inte att jag var fjortis DÅ, så ni kan liksom inte gå tillbaka och titta efter inlägg med rubriken "Fjortis-Dizas outfit, thihihi! :pPpPpPppp". Nej. Men i alla fall. Jag var fjortis, och jag betedde mig, klädde mig och pratade som en. Däremot har jag aldrig SKRIVIT som en fjortis, och tur är väl det, för sådana bloggar GÅR ju inte att läsa. Om man inte läsaren själv är fjortis förstås.

 

Men vad håller jag på med nu då? Snackar om fjortisar? (Ja, Diza, uppenbarligen.) Det var ju inte riktigt det som var tanken, måste jag påstå. Egentligen tänkte jag skriva om vad jag faktiskt VILL att min blogg ska handla om.

 

Det är ju så att jag är en väldigt djup person. Jag vet inte hur många av er som orkade läsa mitt förra inlägg? Det var rätt random, men väldigt jag. Ungefär sådana grejer vill jag skriva om. Djupt, men komiskt. Relativt svår kombination, men jag tror nog att jag grejar det. Vem behöver inte lite utmaning här i livet? (Typ jag. Faktiskt. Men vi låtsas.)

 

Jag vill inte lova något, men jag tror att jag kommer att börja blogga igen. Oftare. Men då kommer det inte att vara samma slags bloggande som det var förr, eftersom jag mognat. Bara så att ni vet.

 

Här om dagen gick jag in på min blogg för första gången på väldigt länge, och såg att det faktiskt är folk som kollar den varje dag, trots att jag inte uppdaterat på månader. Det här var ungefär vad jag sade högt för mig själv:

 

"Jaha. Det är folk som är inne på min blogg. Vad fan gör de där?"

 

Nu kan ni gå in här utan att jag undrar, för nu ska jag skriva.

Hallå där.

 

Jag heter Diza Sköld och har utstått sjutton kalla, i vissa fall jävligt kalla, vintrar.

 

För att äta en apelsin måste man skala den. På samma sätt tänker jag först skriva om mitt skal innan jag bjuder på mitt kött och min saft. Allt är fritt fram att misstolka om man känner sig sugen på det. Inte för att någon läser, men i alla fall.

 

Jag har alltid varit liten, rent fysiskt. Kommentarer som ”Guuuud vad små händer du har!”, ”Oj, där var ju du. Jag såg dig inte först!” och ”Hans fot är längre än hennes midja är bred! SHIT!” hör till min vardag. För att resten av min kropp skulle matcha min längd, blev allt annat också litet. (Det är i alla fall min personliga teori...) Jag är helt enkelt proportionerlig i miniformat.

 

Orden ”jag har brunt, axellångt, lockigt hår” är alldeles för tråkiga att använda sig av när man beskriver sin frisyr, men jag gjorde just det, så vi bara lämnar det nu, okej? Tack.

 

Faktum är att det ligger en del jobb bakom mitt hår. Det är nämligen så att jag gömmer ett kontor i mina flätor. För er som inte är så kvicka, kan jag även informera om att jag nyss kreerade ett så kallat skämt, och att jag nu tänker skriva vad jag egentligen menade med att det ligger jobb bakom mitt hår...

 

Jo. I januari förra året bestämde jag mig för att byta ut mitt långa, slitna fjortisris till en klassig page. Den fina nya frisyren höll i tre dagar. Alltså så lång tid som det tog för mig att inte blöta håret efter att ha varit hos frisören. Min vits med att klippa av håret var nämligen  att låta det växa ut till långt änglahår utan att slita på det. Hur det gick? Jag jobbar på det.

 

Jag har i princip slutat att sminka mig till vardags. Det var det jag sa till en av mina väninnor förra veckan innan jag, en kvart senare, trippade in på Ica Maxi och köpte en ny mascara. Men vadå? Man måste ju ha en för säkerhets skull.

 

Inte för att jag är ful. Jag ser helt okej ut. Ibland mer än okej. Jag är faktiskt riktigt snygg ibland. Särskilt på kvällen när jag ska gå och lägga mig. Varför är det bara då? Typiskt något Bridget Jones skulle skriva, men inte jag. Jag är alltid världens vackraste flicka. I alla fall enligt min pojkvän. Hmm... Trovärdig källa.

 

Ska vi smaka på apelsinsaften lite? Okej. Hämta en servett.

 

Mitt liv levs till hälften i min smått intressanta bostadsort Köping, och till andra hälften i det aningen mer intressanta/större Västerås, där jag går i skolan. En liten del av mitt liv spenderas (tyvärr) också i min barndomsort Skinnskatteberg, råtthålet min mamma en gång i tiden gjorde det stora misstaget att dissa Stockholm för, och min pappa det steget större misstaget att stanna i.

 

Introt till ”Jag Kommer” av världens bästa Veronica Maggio når mina intetsägande öron varje vardag klockan inte-redo-att-gå-upp-än, utom på tisdagar (ärad vare du ljuvliga sällsynta sovmorgon, amen. Fast utan Gud...). Efter detta scenario väntar duschen, frukosten och ångestpromenaden till tågstationen, där jag ofta möter trevliga eller mindre trevliga människor att dela min pendlingsbitterhet med. Skämt åsido. Jag väljer helt klart pendling före Köpings enda gymnasium där alla kommer in på grund av elevbrist. Varför den bristen uppkom kan man ju verkligen fråga sig...

 

Nej. Då föredrar jag som sagt att studera musik på Carlforsska Gymnasiet. Trots mina  onödigt höga grundskolebetyg, valde jag det gymnasieprogram som jag trodde skulle göra mig lyckligast. Jag valde rätt. Det finns nämligen bara två saker jag lever för, och musik är en av dessa. Jag vet inte vad det är som gör mikrofoner och dissonanser så mycket mer spännande än pengar och silikonbröst, men något är det fan i mig.

 

I skolan sysslar jag självklart med mer än bara mikrofoner och dissonanser. Jag ritar g-klavar också! Och om vi försöker att bli lite seriösa, kan vi även konstatera att jag har svenska, engelska, idrott, historia och matte som alla andra skolungdomar i Lilla Landet Lagom. Dessutom träffar jag mina fina, galna estetvänner varje dag, vilket ofta räddar mig från att platta till historieboken med huvudet på grund av sömnbrist.

 

Om tåget  inte missar mig, åker jag hem från Västerås klockan 16.10, men annars uppstår ofta en gråtfärdig, hungrig Diza som envisas med att köpa Ben&Jerry för att släta över i-landstragedin.

 

Väl framme i Köping är det ångestpromenaden som gäller igen. Fast den första delen av namnet bör bara användas när det är dåligt väder. Annars är det helt okej att traska på asfalt.

 

Vanliga middagar i femman två trappor upp på Mariebergsgatan 2A, brukar oftast äga rum omkring klockan 17.30. Vi äter lyckligtvis väldigt mycket olika maträtter. Annars hade jag förmodligen blivit deprimerad.

 

Nu för tiden pluggar jag inte så mycket som jag gjorde i grundskolan. I nian lät det ungefär såhär: ”Okej. Jag har ett kemiprov i morgon, ett matteprov på onsdag, ett SO-prov på torsdag och tre uppsatser till nästa vecka, men det fixar jag lätt!”. På estet är det mer såhär: ”Jag förstår inte hur lärarna kan vara så elaka att de ger oss ett prov. Herregud. Jag kommer ju att gå in i väggen. Vart är världen på väg?”.

 

Avsaknaden av plugg gör självklart mitt liv lite enklare. Jag är fri att fylla många timmar med precis vad jag vill. (Det är självklart därför jag sitter och skriver en totalt meningslös text i min ensamhet istället för att hitta på något vettigt.)

 

Vanligtvis innebär ”precis vad jag vill” att försöka få så mycket av mina två glädjeämnen i livet som möjligt. Musik är som sagt ett av dem, och det andra är kärlek. Jag får båda av min pojkvän, så därför umgås jag väldigt mycket med honom. Han är dessutom ganska underhållande, och extremt underbar. Åh... Jag älskar honom. Det är nästan så att man fäller en tår! Fast blödighet är inte välkommet här. Det är ju ingen blodapelsin vi har att göra med.

 

Därför fortsätter vi nu med mina andra intressen. Det jag brinner mest för att göra är att skriva musik. Det är något inom mig som börjar le när jag gör det, och det finns ingen komplimang som jag blir så glad för som ”din musik är bra”. Det är nästan så att jag ogillar när personer sjunger andras musik, eller när någon är tondöv, men det handlar väl bara om att jag har problem. Jag ska fixa min ödmjukhet. Lovar.

 

En annan sak som jag gör är att dansa hiphop. Det är otroligt roligt! Kan vara därför jag gör det...

 

Jag tecknar också. Eller alltså... Det är ytterst sällan, men när jag gör det brukar det bli läskigt bra. Självgod tjej på ingång! Ödmjukheten igen.

Jag är självklart, som 90% av alla andra ungdomar i dagens samhälle, besatt av Facebook. Jag blir faktiskt nedstämd om ingen gillar min profilbild. Snacka om dålig självkänsla. Ska lätt sluta med sådant trams.

 

Bortsett från Facebookandet är jag väldigt djup. Det händer att jag sitter i flera timmar och tänker på livet. Ibland kommer jag fram till saker som får mig att se på framtiden och det förflutna med helt nya ögon. ”Ibland” innebär ungefär en gång om året. För det mesta skriver jag saker, som denna text, utan att komma fram till någonting.

 

Ja ja - jag får i alla fall skriva av mig.

Jag har kommit på en sak, och det är att allt går runt. Ju mer jag tänker på det, desto säkrare blir jag på att det är så. Veckan går runt. Året går runt. Jag går runt och funderar. Tidigare har jag ju skrivit att jag tycker att allt går så snabbt. Det gör det fortfarande. Livet bara springer iväg, och jag hinner inte med. Vissa grejer ångrar jag att jag inte gjort. Jag tycker nästan att jag börjar bli gammal. De säger att mitt liv inte ens börjat ännu, men vadå, jag är ju mitt i det? Livet pågår faktiskt just nu, och jag blir sittandes övervakande. Det är som att jag tackat nej till att åka en karusell och står bredvid den medan andra hoppar av och på. Karusellen snurrar runt.

'